Actio (latin framförande). Ordet används främst inom retoriken och behandlar en talares framförande. Actio fokuserar alltså på en talares yttre uppträdande, vilket inkluderar talarens olika rörelser, gester, röstlägen, ögonkontakter med publiken och var talaren befinner sig i rummet.
Aristoteles menade att framförandets viktigaste del var uttalet (pronuntiatio). Det vill säga hur man brukar sin röst genom att gå mellan olika tonlägen. Framförandets verklige fader var troligen Demosthenes. Skådespelaren Andronikos råkade en gång höra Demosthenes tala till en folkmassa. Demosthenes blev avbruten och utskrattad. Andronikos förklarade då för Demosthenes att han var duktig på att bruka orden men att själva framförandet var bristfälligt. Andronikos hade memorerat Demosthenes tal till folkmassan och framförde det för Demosthenes på ett nytt sätt. Varpå Demosthenes insåg att Andronikos hade helt rätt och tog honom som sin lärare. Demosthenes lät bygga sig ett underjordiskt rum med en stor spegel där han dagligen övade sin röst. Han tränade på att anpassa sin kropp till olika ord, för att på bästa sätt ge orden liv och lämpa orden bättre för övertygelse.
För att visa att en god talare använder rösten och kroppen på samma sätt som musikern använder sitt instrument vid ett framförande skrev Cicero så här i De oratore (Om talaren): "Till varje rörelse i människors sinnen hör av naturen ett särskilt uttryck i ansiktet, ett tonfall, en gest. Hela människokroppen med alla dess anletsdrag och tonfall liknar därför strängarna på en harpa, och ljuder när olika sinnesrörelser slår an dem."
Demosthenes blev sedermera sin tids störste talare och blev berömd för de dramatiska sätt som han framförde sina tal på. Han ansåg hädanefter att framförandet var det absolut viktigaste i hela talekonsten. Han var även känd för sina speciella svar på frågorna om vad som var näst och tredje viktigast. Han svarade: Framförandet och åter framförandet.