Amerikanska revolutionen

Amerikanska revolutionen var det händelseförlopp under andra hälften av 1700-talet som ledde till att de tretton kolonierna på Nordamerikas östkust uppnådde självständighet från Brittiska imperiet och kom att utgöra Amerikas förenta stater. Under denna period enades kolonierna mot det brittiska styret och gick in i en väpnad konflikt som kallas amerikanska frihetskriget, mellan 1775 och 1783. Detta kulminerade i en amerikansk självständighetsförklaring 1776 och seger på slagfältet cirka 1781.

Den amerikanska revolutionen innebar ett antal stora intellektuella och sociala förändringar, såsom de nya republikanska ideal som fick fäste hos den amerikanska befolkningen. I vissa kolonier utbröt hätska politiska debatter om demokratins roll i statens styrelse. Det amerikanska skiftet till republikanism, liksom den gradvis växande demokratin, orsakade en stor omvälvning av den traditionella sociala hierarkin och skapade den moral som bildade kärnan till amerikanska politiska värderingar.^[1]

De som stödde britterna kallades Lojalister och de som ville frigöra sig från brittiska kronan kallades Patrioter, och de var till en början inte i majoritet bland koloniernas medborgare. Uppskattningsvis var 20 procent Lojalister och ungefär lika många eller något färre var Patrioter. Övriga kallades "Fence sitters", ordagrant "staketsittare". Patrioterna vann propagandakriget och blev en mycket större andel. Uppdelningen kunde splittra familjer, bland annat för patrioten och vetenskapsmannen Benjamin Franklin, vars son var guvernör i New Jersey, och lojalist.^[2]

Den revolutionära eran började 1761, då det militära hotet mot de engelska kolonierna från Frankrike tog slut. Storbritannien ansåg att kolonierna skulle betala en ansenlig del av kostnaderna landet haft för att försvara dem, och införde ett antal hos amerikanerna impopulära skatter. Då kolonierna saknade representation i det styrande brittiska parlamentet ansåg många amerikaner att lagarna var illegitima. Efter protester i Boston skickade britterna militära styrkor varpå amerikanerna mobiliserade sin milis och strider bröt ut 1775. Lojalisterna utgjorde omkring 15–20 procent av befolkningen och patrioterna kontrollerade under hela kriget i allmänhet 80–90 procent av territoriet. Britterna lyckades bara hålla några få kuststäder. År 1776 röstade representanter för de tretton kolonierna enhälligt för att anta en självständighetsförklaring och upprättade Amerikas förenta stater.

Amerikanerna bildade 1778 en allians med Frankrike som utjämnade de militära styrkeförhållandena.

Frankrike spelade en betydande roll i revolutionen genom att tillhandahålla pengar och militär utrustning åt de amerikanska patrioterna samt organisera en koalition mot Storbritannien. Amerikanerna var dock kraftigt influerade av upplysningsfilosoferna och såg inte det franska statsskicket, absolut monarki, som någon förebild. Två större brittiska arméer tillfångatogs i slagen vid Saratoga 1777 och Yorktown 1781, i det senare med avgörande hjälp av fransk armé och flotta. Slaget vid Yorktown avslutade i praktiken kriget och ledde till fred genom Parisavtalet 1783.

Efter kriget sågs lojalisterna som landsförrädare, och 80 000 lämnade USA för Kanada och Storbritannien. De flesta var äldre och välbärgade, ett socialt skikt där de utgjorde majoriteten vilket ledde till en märkbar förändring i den forna kolonins demografi.^[2]

Förenta staterna gränsade vid tillblivelsen till det brittiska Kanada i norr, det spanska Florida i söder och floden Mississippi i väster.