Assyrien | ||||
| ||||
Huvudstad | Assur Nimrud Dur-Sharrukin Nineve Harran | |||
Språk | akkadiska arameiska | |||
Religion | Forntida mesopotamisk religion | |||
Statsskick | monarki | |||
Bildades | ca 2025 f.Kr. | |||
– bildades ur | Tredje dynastin av Ur | |||
Upphörde | 609 f.Kr | |||
– uppgick i | Ny-babyloniska riket Mediska riket |
Mesopotamien |
---|
Eufrat – Tigris |
Assyriologi |
Städer / Riken |
Sumer: Uruk – Ur – Eridu |
Kish – Lagash – Nippur |
Akkadiska imperiet: Akkad |
Babylon – Isin – Susa |
Assyrien: Assur – Nineve |
Nimrud – Khorsabad |
Babylonien – Kaldéen |
Elam – Amoriter |
Hurriter– Mitanni |
Kassiter – Urartu |
Kronologi |
Sumeriska kungar |
Assyriska kungar |
Babylons kungar |
Språk |
Kilskrift |
Sumeriska – Akkadiska |
Elamitiska – Arameiska |
Hurritiska |
Mytologi |
Enuma Elish |
Gilgamesh – Marduk |
Mesopotamisk mytologi |
Konst |
Mesopotamisk konst |
Assyrien var en stor forntida mesopotamisk civilisation, som existerade som stadsstat mellan 2000-talet f.Kr. till 1300-talet f.Kr., sedan som territorialstat, och senare som ett imperium från 1300-talet f.Kr. till 600-talet f.Kr..[1]
Vanligtvis delar historiker in den forntida assyriska civilisationen i förhistorisk tid (ca 2600–2025 f.Kr.), gammal-assyrisk tid (ca (2025–1364 f.Kr.), medel-assyrisk tid (ca 1363–912 f.Kr.), ny-assyrisk tid (ca 911–609 f.Kr.) och postimperiell tid (ca 609 f.Kr. – 240 e.Kr.), baserat på politiska händelser och språkskiften.[2][3] Assur, den första assyriska huvudstaden, grundades omkring 2600 f.Kr., men inga bevis talar för att staden var självständig förrän kollapsen av den tredje dynastin i Ur på 2000-talet f.Kr.,[4] när en rad självständiga kungar började styra staden, där Puzur-Ashur I var den första. Beläget i det assyriska hjärtlandet i norra Mesopotamien, kom den assyriska makten att fluktuera över tid, där staden såg flera perioder av främmande styre innan Assyrien reste sig under kung Ashur-uballit I under det tidiga 1300-talet f.Kr., vad historiker idag betecknar som det medel-assyriska riket. Under medel- och ny-assyrisk tid var Assyrien ett av två större mesopotamiska riken, tillsammans med Babylonien i de södra delarna av Mesopotamien, och var under långa perioder den största makten i forntidens Främre Orient. Assyrien var som starkast under den ny-assyriska tiden, när den assyriska militären var den starkaste militära makten i hela världen[5] och Assyrien styrde det största imperium som världen dittills hade skådat,[5][6][7] som sträckte sig från delar av dagens Iran i öst till Egypten i väst.
Det ny-assyriska riket föll under den senare delen av 600-talet f.Kr., erövrat av en koalition av babylonier, som levt under assyriskt styre under ett århundrade, och meder. Trots att erövringen orsakade stora skador i kärnområdena och att det efterföljande ny-babyloniska riket investerade få resurser i dess återuppbyggnad, fortsatte den antika assyriska kulturen och traditionerna att överleva i århundraden under den postimperiella perioden.
Assyrien återhämtade sig under de seleukidiska och parthiska rikena, men såg en försvagning igen under det sasaniska riket, som plundrade många städer och halvoberoende assyriska territorier i regionen, inklusive Assur. Det återstående assyriska folket, som överlevt i norra Mesopotamien fram till idag, kristnades gradvis från första århundradet e.Kr. och framåt. Forntida mesopotamisk religion fanns kvar i staden Assur till dess förstörelse på 300-talet e.Kr., men också på andra platser flera århundraden efteråt.[8]
Forntida Assyriens stora framgångar och triumf kan inte bara tillskrivas dess kraftfulla krigsmonarker, utan också till dess skicklighet i att effektivt assimilera och styra erövrade territorier med hjälp av innovativa och avancerade administrativa metoder. Den utvecklingen av krigföring och styrning som introducerades av det forntida Assyrien fortsatte att användas av efterföljande imperier och stater i århundraden.[5] Det forntida Assyrien lämnade också ett arv av stor kulturell betydelse,[9] särskilt genom att det ny-assyriska riket gjorde ett framträdande avtryck i senare assyriska, grekisk-romerska och hebreiska litterära och religiösa traditioner.[10][11]