Bas (kemi)

Inom kemin är baser en grupp kemiska föreningar med i allmänhet lutaktig smak, som har förmågan att uppta vätejoner varvid de i en vattenlösning ger ett pH-värde över 7, eller mer allmänt, ge bort elektronpar. En sådan lösning kallas basisk, eller alkalisk. Starka baser är frätande. Baser som är lösliga kallas alkalier om de innehåller och släpper ifrån sig hydroxidjoner (OH^–) kvantitativt. Styrkan av en bas kan relateras till dess baskonstant.

Olika teorier för syra-basreaktioner har definierat baser på olika sätt. Den äldsta Arrhenius-teorin definierar baser som hydroxidjongivare,^[1] vilket bara går att applicera på alkalier. Enligt Brønsted–Lowry-definitionen är en bas en protonacceptor (vätejonsacceptor), medan Lewis mer allmänna teori definierar baser som elektronparsdonatorer, också kallade nukleofiler. (Lewis definition innebär att också andra ämnen än protoner kan räknas som syror.)^[2]

Baser kan ses som den kemiska motsatsen till syror. En reaktion mellan en syra och en bas kallas för neutralisation, framför allt i äldre teorier, medan Brønsted-Lowry-teorin föredrar att tala om protolys eller protonöverföring. Baser och syror ses som motsatser eftersom en syras effekt är att öka koncentrationen av oxoniumjoner (H₃O⁺) i vatten, medan baser minskar koncentrationen. Baser och syror finns vanligtvis i vattenlösningar. Dessa lösningar av baser reagerar med vattenlösningar av syror och skapar därmed vatten och salter i lösningarna. I dessa är salterna separerade i sina jonkomponenter.

Exempel på vanliga baser är natriumhydroxid och ammoniak. Metalloxider, hydroxider och speciellt alkoxider är basiska och motanjoner av svaga syror är svaga baser. En bas kan tillsammans med en korresponderande syra (ett syra-baspar) bilda ett buffertsystem.