Basilika (arkitektur)

Basilika är i arkitektonisk mening en typ av byggnad som är av halltyp (en salsbyggnad), i form av en stor, ofta monumental samt långsträckt pelarhall delad av kolonnader i flera skepp.^[2][3] Denna byggnadstyp har inom arkitekturvetenskapen fått en tydlig definition (se nedan).

I arkitekturhistorien har basilikan sitt ursprung som byggnadstyp hos monumentala byggnader under antiken. Den var en vanlig byggnadstyp i många av Romerska rikets städer och namnet på byggnadstypen kan spåras tillbaka till Antikens Grekland. I och med Romerska rikets kristnande blev basilikan en vanlig fornkristen kyrkobyggnadstyp och därefter en förebild för många medeltida kristna kyrkobyggnader. Om de var byggda på samma sätt kom dessa därför senare också att definieras som basilika inom arkitekturvetenskapen.^[3][2]

Byggnadstypen blev även mönster för att de flesta kyrkor har blivit långsträckta byggnader, det vill säga att de fick ett långhus med ett kor i öster. Detta blev mönster först för de romanska kyrkorna, men kom sedan att bilda mönster även för kyrkor byggda i senare byggnadsstilar.^[4]

Förutom den kristna basilikan, sådan den framför allt representeras av Roms äldsta kyrkor, fanns privatbasilikan som var en större samlingssal vilken ibland förekom i större privathus och palats under antiken. Vidare utgjorde torgbasilikan en byggnadstyp, som under romersk tid fick en vidsträckt utbredning. Den tjänade huvudsakligen som saluhall och som plats för offentlig rättskipning.^[5]