Dagerrotypi

Dagerrotypi, tidigare även stavat daguerreotypi, är en tidig fotoprocess, uppfunnen av Louis-Jacques-Mandé Daguerre tillsammans med Nicéphore Niepce, där bilden formas i amalgam (en legering av silver och kvicksilver) på en tunn silverplåt som valsats ihop med ett tjockare kopparunderlag.

Daguerre fick en livspension från franska staten för att i gengäld släppa fritt processens detaljer utan patent.^[1] Dagerrotypin användes flitigt, i synnerhet för porträtt, men även för arkitektur-, krigs- och astronomisk fotografering^[2][3] ända till 1860-talet. Nackdelarna med processen var att den krävde dyrbara material och att oxideringen av silvret måste förhindras genom att dagerrotypin bevaras bakom en glasskiva i en förseglad ram eller etui. Bilden består av lösa silveramalgam-kristaller, små som pulverkorn, som ligger på silverplåtens yta. Bilden är mycket känslig för beröring, bara att vidröra den med sina fingrar kunde göra att innehållet och kvaliteten i bilden försvann helt.

De tidiga dagerrotypikamerorna hade objektiv som gjordes av Chevalier i Paris och dessa släppte inte in så mycket ljus, varför exponeringstiderna blev långa och speciella nack- och huvudstöd behövde användas för att förhindra att motivet rörde sig under de långa exponeringstiderna. De som avporträtterades kunde också ta hjälp av pelare och styva kuddar för att stabilisera kroppen.

Petzval, en matematiker, konstruerade ett objektiv med större öppning i förhållande till kamerans längd. Det gav bilder som är skarpa i mitten men suddiga mot kanterna. Med hjälp av detta objektiv samt genom att använda silverbromid blev exponeringstiderna kortare. Voigtländer gjorde en helmetallkamera med en mindre bildyta. Ju mindre bilden är i en kamera desto ljusare blir den. Således reducerades exponeringstiderna ner till några sekunder.