David Hume | |
David Hume, 1766. | |
Född | 7 maj (26 april enligt G.s.) 1711 Edinburgh[1][2][3] |
---|---|
Död | 25 augusti 1776 (65 år) Edinburgh[1][3] |
Begravd | Old Calton Cemetery |
Medborgare i | Kungariket Storbritannien[4] |
Utbildad vid | Edinburghs universitet[4] |
Sysselsättning | Filosof[5][6][4], historiker[5][6][7], essäist, bibliotekarie[5][4], nationalekonom[5][6], författare[5][8] |
Arbetsgivare | Advocates Library (1752–1757) Brittiska ambassaden i Paris (1763–1766) |
Föräldrar | Joseph Hume, tionde av Ninewells[9][10] Katherine Falconer[9][10] |
Redigera Wikidata |
David Hume, född 7 maj 1711[11] i Edinburgh, Skottland, död 25 augusti 1776 i Edinburgh, var en skotsk filosof, historiker och nationalekonom. Han är en av de viktigaste gestalterna inom den västerländska filosofins historia och en av den skotska upplysningstidens mest betydelsefulla tänkare.
Hume blev ursprungligen känd som historiker, men på senare tid har det först och främst varit Humes filosofiska författarskap som har rönt intresse. Hans History of England[12] var standardverket för Englands historia under många år.
Hume var den förste filosofen i modern tid som formulerade en långtgående naturalistisk filosofi. Hans filosofi var på många sätt radikal, bland annat i det att han förkastade den traditionella idén att människors medvetanden är miniversioner av det gudomliga medvetandet.[13] Denna lära innebar ett förlitande på det mänskliga förnuftets förmåga att, med hjälp av Gud, skåda in i verkligheten. Detta ”insiktsideal”[14] blev offer för Humes skepticism. Hume var starkt påverkad av de brittiska empiristerna John Locke och George Berkeley, men även av franskspråkiga författare som Pierre Bayle och tänkare inom det övriga engelskspråkiga intellektuella landskapet som Isaac Newton, Samuel Clarke, Francis Hutcheson, Adam Smith och Joseph Butler.[15]