Diagenes är en term som beskriver de kemiska, fysikaliska eller biologiska förändringar som ett sediment eller en jordart genomgår från det avsatts tills det omvandlats till en bergart.[1] Ordet diagenes föreslogs 1868 av den tyske geologen Karl Wilhelm von Gümbel[1] för att beskriva litifiering.
Diagenesens tre viktigaste faser är kompaktion, cementering och kristallisation. Under kompaktionen pressas sedimentet ihop, så att porvolymen minskar. Lera kan minska i volym så mycket som 40 %[2] och löst packad sand kan minska sin porositet från 50 % till 27 %.[3] Osorterade, leriga jordarter packas mer än välsorterad sand.[3] Cementering innebär att det sker kemiska utfällningar mellan mineralkornen, vanligen av kiseldioxid, karbonater eller järnoxider, som binder ihop mineralkornen. Denna process minskar också sedimentets porositet.[2]
Diagenes sker vid låga temperaturer, och när dessa överskrids kallas processen istället metamorfos. Gränsen mellan diagenes och metamorfos går ungefär vid 150 - 200°C.[2]