Stilfigurer |
---|
DIALOG |
Apostrofering |
Descriptio |
Divisio |
Hypofor |
Illeism |
Prosopopoeia |
Ratiocinatio |
Retorisk fråga |
Sermocinatio |
JÄMFÖRELSE |
Allegori |
Antites |
Kenning |
Liknelse |
Metafor |
Metonymi |
Pars pro toto |
Synekdoke |
ORDLEK |
Malapropism |
Oxymoron |
Paronomasi |
Zeugma |
STRUKTUR |
Anastrof |
Isokolon |
Kiasm |
Parallellism |
Trikolon |
TILLÄGG |
Evidentia |
Hopning |
Hyperbol |
Perifras |
Pleonasm |
Polysyndeton |
Stegring |
Tautologi |
UPPREPNING |
Allitteration |
Anadiplos |
Anafor |
Assonans |
Epanalepsis |
Epifor |
Rim |
Symploke |
Synonymi |
UTESLUTNING |
Asyndeton |
Ellips |
Ironi |
Litotes |
Meiosis |
ÖVRIGT |
Antonomasi |
Dysfemism |
Eufemism |
Exclamatio |
Katakres |
Epanalepsis (från grekiskans ἐπανάληψις, 'upprepning') är en retorisk stilfigur, där samma ord eller fras både inleder och avslutar samma eller nästkommande sats.[1]
Epanalepsis ger vid användning en rytmisk karaktär till texten/talet. Stilfiguren kan även vara strategiskt smart att använda då man ges möjlighet att placera viktiga ord, fraser eller uttryck i både början och i slutet av en mening eller sats, och det är i regel just inledningen och avslutningen från ett tal eller text som vi minns bäst.
Epanalepsis kan dock även förekomma mitt i en sats, samt att det upprepade ordet (eller frasen) inte behöver vara just det inledande,[2] exempelvis "He smiled the most exquisite smile, veiled by memory, tinged by dreams" – Virginia Woolf
Det upprepade ordet eller frasen behöver inte heller vara identisk,[3] exempelvis "No matter where I end up, I never seem to feel any different or any better—no matter where I land."