Epikurism

Epikurism, äldre stavning ibland epikureism,^[1] är en antik filosofisk riktning uppkallad efter Epikuros,^[2] som betonar vikten av sinneslugn.^[3] Epikuros levde och verkade i Grekland omkring 300 f.Kr..^[4][5]

Epikurismen har missförståtts som att vara en filosofi som rättfärdigar ett vällustigt utsvävande liv.^[6][7][8] Det var inte Epikuros ursprungliga filosofi, men kom att betraktas på detta sätt av kristna, då epikurismen avvek från de kristna normerna,^[9] och då i synnerhet epikurismens tro att gudarna i sin upphöjdhet inte ägnar sig åt att straffa eller belöna människan.^[10] Tillsammans med andra polemiserande texter mot teologi, antropocentrism och teleologi^[11] bannlystes dessa texter under den kristna medeltiden,^[12] och endast fragment återstår.^[13] Under renässansen fick emellertid epikurismen återigen uppmärksamhet och kan sägas, återupptäcktes.^[14] Epikurismens lära gör anspråk på att medföra lycka (eudaimonia)^[15], njutning (hēdonē)^[16], lugn i kropp och själ (ataraxia)^[17], och frånvaro av smärta (aponia)^[17]. Ataraxia ses som "vishetens slutgiltiga mål".^[18] Att eliminera rädslan för döden och gudar var ett par av de primära målen i skolan.^[19] Epikuréerna refererades till under antiken, som "de i trädgården" (hoi apo tōn kepōn).^[20][21] Den trohetsed som lärjungarna i skolan avlade var enligt följande: "Jag skall vara trogen Epikuros, vars lära jag av fri vilja valt att följa".^[20]

Etiken är av huvudbetydelse i läran, allt annat som behandlas i läran är inte av samma värde; dock så har alla ämnen gemensamt att som mål medföra sinnesfrid till människan.^[19] Mer precist är frågan som epikuréerna försöker förmedla ett svar på: "Hur ska man garantera individens lycka?".^[22] Sinnesfrid, eller lycka (eudaimonia), anses av epikurismen även vara "livets mål".^[23] Det målet ville epikuréerna hjälpa människor att uppnå med hjälp av deras tro på epikurismens lära.^[24]

Epikurismen kan kategoriseras som att vara en form av modifierad hedonism, med uttryck av individualism.^[25][21] Bland skolor som stod i konkurrens med epikurismen kan stoicismen, Platons akademi, samt Aristoteles skola Lykeion, nämnas.^[26]

Epikurismen kan delas in i fyra grundläggande drag:

• Man bör undvika det som skapar oro, som politik^[27] och offentligt liv.^[28] (I De Otio (On Leisure) av Seneca så citeras Epikuros enligt: "Den vise mannen deltar inte i politik, om det inte är av något särskilt tillfälle”.)^[29]
• Man bör leva i stillhet, bland sina vänner.^[1] En epikureisk maxim som passar in på detta motto är "Lev i skymundan!" eller "Lev gömd"^[30][31]
• Människan bör söka de ting som ger lust, men inte nöjesliv och tillfällig njutning, utan det livets goda som leder till varaktig lycka. Man bör alltså enligt epikurismen ha god kontroll över sina njutningar^[32] ("njut - men med förnuft"^[1]).
• Frånvaron av smärta är det högsta goda.^[1]

Epikurismen tror att alla kan nå lycka och frid i själen.^[33]

Epikurismen skiljer mellan tre typer av begär: Naturliga och nödvändiga begär, naturliga men onödiga begär, och varken naturliga eller nödvändiga begär.^[34] Läs mer om detta under sektionen "Olika former av begär".

Antikens filosofi
Epikurism
Gnosticism
Nyplatonism
Platonism
Skepticism
Sofism
Stoicism