Back صوت (لغة) Arabic বাগ্‌ধ্বনি Assamese Fonu AST Fonenn Breton Fon (fonètica) Catalan Hláska Czech Фон (фонетика) CV Sproglyd Danish Phon (Phonetik) German Φώνος Greek

Fon (fonetik)

En fon är inom lingvistiken, speciellt fonetiken, det minsta urskiljbara ljudsegmentet i mänskligt tal som frambringas av talapparaten och som ingår i ett talat språk.[1][2] Foner beskrivs på fysikaliska grunder (vilka akustiska egenskaper de har) och inget avseende fästs vid hur fonerna påverkar ordens betydelse.[3][4] Närliggande och ibland synonyma begrepp är segment[5] och (språk)ljud, engelska (speech) sound,[6]

Begreppet fon, som studeras inom fonetiken, skall skiljas från fonem, som studeras inom fonologin: foner som har något olika akustiska egenskaper representerar i ett visst språk samma fonem, om variationen mellan fonerna inte kan ändra betydelsen hos ord.[7]

En fon (ett segment) är en enskild fysikalisk händelse.[1][8] Foner (segment) åtskiljs auditivt eller med mätinstrument.[9] Foner transkriberas fonetiskt med symboler från Internationella fonetiska alfabetet (IPA), som är utformat för att fonetiskt kunna återge alla språkljud i alla språk,[10] varvid symbolerna sätts inom hakparentes [ ][11].

Ordet fon är tvetydigt. Flera framställningar av fonetisk teori utsträcker betydelsen av ”fon” till att beteckna en typ av ljud, snarare än en enskild fysikalisk händelse.[12][13] En IPA‑symbol inom hakparentes kan därför också vara en beteckning för en typ av ljud, vilket ytterst leder till att beteckningssättet för allofoner (varianter av fonem) blir detsamma som sättet att transkribera ett segment i faktiskt tal.[14]

När fonetiker låter fon beteckna det första steget av typisering och abstrahering snarare är varje fysikaliskt ljud, blir ”fon” och ”segment” inte helt synonyma.[12]

  1. ^ [a b] Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidorna 12–13.
  2. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227.
  3. ^ Tom Bäckström, Okko Räsänen, Abraham Zewoudie, Pablo Pérez Zarazaga, Liisa Koivusalo, Sneha Das, Esteban Gómez Mellado, Mariem Bouafif Mansali, Daniel Ramos och Mohammad Hassan Vali. ”Introduction to Speech Processing: 2.3. Linguistic structure of speech” (på engelska). Aalto‑universitetet. https://speechprocessingbook.aalto.fi/Introduction/Linguistic_structure_of_speech.html. 
  4. ^ Bertil Malmberg, Lärobok i fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidorna 15–16.
  5. ^ Nationalencyklopedin, artikeln ”fon”. Hämtdatum 29 juni 2017. [1].
  6. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3 och 6.
  7. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 228.
  8. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet KHW
  9. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 5.
  10. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3 och 159.
  11. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 28.
  12. ^ [a b] P. Ritter, ”Phonetik und Phonologie: Die Lehre von den Lauten der Sprache”, sidorna 55–85 i Johannes Volmert (redaktör) Grundkurs Sprachwissenschaft. Eine Eingang in die Sprachwissenschaft für Lehramtstudiengänge, femte upplagan. München 2005. Sidorna 76–77.
  13. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet JLpassim
  14. ^ John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidan 556.

Developed by StudentB