Granat

Granat (av italienska: granata), militärförkortning gr,^[1] är projektiler med hålrum som fyllts med en eller flera anordningar, någon form av explosivämne och tändanordning. De kan även innehålla sprängladdning och gas-, rök- eller ljusutvecklande ämne. En granat är konstruerad för att brisera eller krevera vid anslag eller någon gång under loppets gång.

Brisad innebär explosionsfenomen vid detonation, medan krevad begriper explosionsfenomen vid deflagration, varav granater kan indelas i "briserande" och "kreverande" granater. Granater som briserar (så kallade brisansgranater eller brisansladdade projektiler)^[2] är laddade med "brisant sprängämne", som vid funktion bringas till detonation för att i verkanssyfte spränga granaten i bitar. Granater som kreverar är laddade med svagare sprängämnen (exempelvis svartkrut), som vid funktion bringas till deflagration eller förbränning i syfte att spränga bort täckelement på granaten och påbörja utsöndring/utskjutning av verkanselement (täckrök, stridsfältbelysning, blixtljus, brandämne, kulkärvar, substridsdelar, etc).^[3] Brisad/krevad kan ske under olika punkter i projektilbanans lopp beroende på tändanordning och avsedd verkan, såsom i luften (så kallad luftbrisad/luftkrevad), vid anslag (så kallad anslagsbrisad/anslagskrevad), eller efter anslag (så kallad fördröjd brisad/krevad), använt bland annat när granater ska tränga sig in i eller igenom ett föremål.^[3] Det finns även granater med en inre pansarbrytande kärna (se kärnprojektil), såsom vissa "pansarbrandgranater", vars yttre hölje och brandladdning briserar vid anslag, medan den inre kärnan fortsätter in i målet.

Motsatsen till granat är "fullprojektil" (vardagligt nerkortat till enbart "projektil", se till exempel pansarprojektil) och avser projektiler som saknar en intern anordning, med undantag för lysämne i eventuell spårljussats och brandämne i eventuell mindre brandsats (se brandprojektil), etc.^[3] Inom den svenska armén finns ytterligare undantag. Där betecknas all finkalibrig ammunition (<20 mm kaliber) som "projektil", oavsett om deras konstruktion överensstämmer med granater i grövre kalibrar (exempelvis förekommer "brandsprängprojektil" till 12,7 mm patron m/45),^[4] med anledningen av att de anser benämningen granat inte härrör till finkalibriga vapen.^[5] Inom det svenska flygvapnet har man dock använt benämningen granat oberoende kaliber (exempelvis "brandgranat" till 12,7 mm patron m/45).^[6] Historiskt har det dock funnits granater i kalibrar så låga som 7,62 mm runt om i världen.^[7]

Granater som kastas med handkraft kallas handgranater. Dessa briserar traditionellt efter fördröjning följandes armering för att tillåta kastaren att kasta iväg granaten och ta skydd från dess verkan. Historiskt användes lunta med stubin för armering, men sedan början av 1900-talet har handgranater använt olika former av tändrör, främst av typen tidrör (fördröjd tändning från armering). Dock förekommer handgranater (främst historiskt) som använder anslagsrör och därmed briserar vid anslag (träff mot ett objekt). Flera italienska handgranattyper under andra världskriget använde anslagsrör. Även fördröjt anslagsrör förekommer, vilket betyder att fördröjningen till detonation påbörjas vid anslag mot ett objekt, istället för efter armering. Olika utformningar av armering förekommer historiskt, men i modern tid sker armering främst genom att kastaren frigör ett fjäderbelastat grepp, kallat grepe.