Gregorianska kalendern

Gregorianska kalendern, i Sverige även kallad nya stilen, är den kalender som används i de flesta av världens länder. Den föreslogs av Aloysius Lilius och antogs av påven Gregorius XIII den 24 februari 1582 genom bullan Inter gravissimas,^[1] som en mindre ändring av den julianska kalendern.^[2]

En del länder införde den nya kalendern samma år som bullan utfärdades, men i synnerhet i protestantiska länder dröjde det länge. I den västliga världen förekom alltså parallellt under åtskilliga år två olika kalendrar, i Sverige kallade den gamla stilen och den nya stilen. Över hela Europa rådde stor oreda i tideräkningen. Finland hade som del av Sverige gått över till nya stilen, men i Ryssland användes den julianska kalendern fram till efter revolutionen 1917.

Genomsnittsåret i den julianska kalendern är 365,25 dygn långt men eftersom det genomsnittliga solåret är ungefär 365,2422 dygn kommer kalendern så småningom i otakt med årstiderna. I den julianska kalendern är ett år skottår om årtalet är jämnt delbart med fyra. I den gregorianska kalendern gäller samma sak, med undantag för årtal som är jämna århundraden, dessa är inte skottår annat än då också seklet är jämnt delbart med 400. Detta innebär att exempelvis åren 1800 och 1900 ej var skottår, medan 2000 var skottår. Dessa skottår, som i Sverige hittills bara inträffat en enda gång, år 2000, kallas storskottår.

Den gregorianska kalendern får i genomsnitt 365,2425 dygn på ett år, vilket idag ger ett fel på bara ett dygn per cirka 3000 år. Emellertid sker en fördröjning av jordrotationen och med en fortsättning av denna kan kalendern komma ur fas snabbare än så.