Hurritiska

Hurritiska är ett utdött agglutinativt-ergativt språk, som talades i Främre Orienten, i ett område som sträckte sig från nuvarande östra Turkiet till nuvarande norra Irak, omkring 2300–1200 f.Kr. av hurriter. Det var ämbetsspråk i Mitanniriket, men användes även i några regioner i Hettiterriket. De viktigaste centrumen var huvudstaden Wassukanni och städerna Taite, Nuzi och Alalach samt Hattusa, Hettiterrikets huvudstad.

De äldsta kända hurritiska orden dyker upp som lånord och namn hos sumererna vid mitten av det tredje årtusendet f.Kr. De äldsta texterna på hurritiska är kända från staden Urkesh i Khaburs floddal från omkring 2300 f.Kr. Hurriterna började vid denna tid skriva sitt språk med kilskrift. Endast ett fåtal texter på hurritiska har bevarats. Hurriterna använde sig dessutom ofta av sumeriska logogram vars hurritiska uttal är okänt. Förståelsen av det hurritiska språket är därför ofullständigt och många hurritiska ord saknas. Några av de viktigaste hurritiska texterna upptäcktes i den forntida hettitiska huvudstaden Hattusa 1983. Bland dessa fanns en tvåspråkig text med både hurritiska och hettitiska versioner. Andra betydelsefulla fynd av texter på hurritiska har gjorts i Ugarit vid medelhavskusten och i Amarna i Egypten.

Hurritiskan dog ut vid slutet av det andra årtusendet f.Kr. Den var nära besläktad med urarteiskan, som talades i landet Urartu under det första årtusendet f.Kr.