Julianska kalendern

Julianska kalendern, eller gamla stilen, är en kalender, som fått sitt namn efter Julius Caesar som år 46 f.Kr. genomförde en reform i den romerska kalendern. Reformen innebar att året fastställdes till 365 dagar och att skottår med en extra dag skulle infalla vart fjärde år samt att månens faser inte längre skulle ha någon betydelse för kalendern. Enligt Plinius den äldre baserades kalenderreformen på den egyptiske astronomen Sosigenes beräkningar. Sosigenes verkade i Alexandria i Egypten under det första århundradet före Kristus och Julius Caesar kan ha blivit inspirerad till reformen under sin vistelse i Egypten av en föreslagen men inte genomförd egyptisk kalenderreform två århundraden tidigare.

Den julianska kalendern var helt dominerande i Europa fram till 1582, då den började ersättas av den gregorianska kalendern ("nya stilen"). Under de följande århundradena minskade den successivt i betydelse, i protestantiskt dominerande länder blev den gregorianska kalendern allt vanligare under 1700-talet^[1], och i ortodoxt kristna länder blev den vanligare under tidigt 1900-tal. Ännu i dag används dock den julianska kalendern inom ortodoxa kyrkor för att styra kyrkoåret, vilket gör att många högtider blir förskjutna 13 dagar jämfört med de västliga kyrkornas firande. I Ryssland firas till exempel juldagen den 7 januari enligt den julianska tideräkningen, vilket motsvarar 25 december enligt gregorianska kalendern.