Jupiters ringar

Jupiters ringar
Planetarisk ring
Skiss över Jupiters ringsystem som visar dess fyra huvudkomponenter
Skiss över Jupiters ringsystem som visar dess fyra huvudkomponenter
UpptäckareVoyager 1
Upptäckt år1979
Ringdata

Jupiters ringar är ett ringsystem som kretsar runt planeten Jupiter. Det var det tredje ringsystemet som upptäcktes i solsystemet efter Saturnus' och Uranus' ringar. Första observationen gjordes 1979 av Voyager 1[1] och ringarna undersöktes grundligt av rymdsonden Galileo på 1990-talet.[2] Det har också observerats av Hubbleteleskopet och från jordytan;[3] det senare kräver de kraftigaste tillgängliga teleskopen.[4]

Jupiters ringsystem är svagt och består huvudsakligen av stoft.[1][5] Det är uppbyggt av fyra huvudkomponenter: En tjock inre torus av partiklar som kallas "haloringen", en relativt ljus och väldigt tunn "huvudring", och två breda och tjocka yttre "spindelvävsringar" som benämnts efter de månar av vars material de består: Amalthea och Thebe.[6]

Huvudringen och haloringen består av stoft som slungats ut från månarna Metis, Adrastea och andra ej observerade kroppar till följd av kraftiga nedslag.[2] Högupplösta bilder som erhölls i februari och mars 2007 av rymdsonden New Horizons avslöjade en rik finstruktur hos huvudringen.[7]

I synligt och nära infrarött ljus är ringarna rödaktiga,[a] utom haloringen, som är neutral eller blå till färgen.[3] Stoftet i ringarna varierar i storlek, men tvärsnittsarean är störst för icke-sfäriska partiklar med en radie på cirka 15 μm i alla ringar utom i haloringen, som troligen domineras av stoft som är mindre än 1 μm.[8] Ringsystemets massa är dåligt känd, men tros ligga mellan 1011 och 1016 kg.[9] Ej heller är dess ålder känd, men det kan ha funnits sedan planeten skapades.[9]

Möjligtvis finns det också en ring kring månen Himalias bana. En möjlig förklaring är att en liten måne kolliderat med Himalia så att material slungats ut av nedslagets kraft.[10]

  1. ^ [a b] Smith, B. A.; Soderblom, L. A.; Johnson, T. V.; et al. (1979). "The Jupiter System through the Eyes of Voyager 1". Science 204 (4396): 951–957, 960–972. Bibcode:1979Sci...204..951S. doi:10.1126/science.204.4396.951. PMID 17800430.
  2. ^ [a b] Ockert-Bell, M. E.; Burns, J. A.; Daubar, I. J.; et al. (1999). "The Structure of Jupiter’s Ring System as Revealed by the Galileo Imaging Experiment". Icarus 138 (2): 188–213. Bibcode:1999Icar..138..188O. doi:10.1006/icar.1998.6072.
  3. ^ [a b] Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Meier1999
  4. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet dePater1999
  5. ^ Showalter, M. R.; Burns, J. A.; Cuzzi, J. N.; Pollack, J. B. (1987). "Jupiter's Ring System: New Results on Structure and Particle Properties". Icarus 69 (3): 458–498. Bibcode:1987Icar...69..458S. doi:10.1016/0019-1035(87)90018-2.
  6. ^ Esposito, L. W. (2002). ”Planetary rings”. Reports on Progress in Physics 65 (12): sid. 1741–1783. doi:10.1088/0034-4885/65/12/201. Arkiverad från originalet den 16 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200616073630/http://www.iop.org/EJ/abstract/0034-4885/65/12/201. 
  7. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Morring2007
  8. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Throop2004
  9. ^ [a b] Burns, J.A.; Simonelli; Showalter; Hamilton; Porco; Throop; Esposito; Simonelli, D. P.;Showalter, M.R. et al. (2004). "Jupiter's Ring-Moon System" (pdf). In Bagenal, F.; Dowling, T.E.; McKinnon, W.B. Jupiter: The Planet, Satellites and Magnetosphere. Cambridge University Press. p. 241. Bibcode:2004jpsm.book..241B.
  10. ^ "Moon marriage may have given Jupiter a ring", New Scientist, March 19, 2010, p. 16.


Referensfel: <ref>-taggar finns för en grupp vid namn "not", men ingen motsvarande <references group="not"/>-tagg hittades


Developed by StudentB