Kakapo

Kakapo Status i världen: Akut hotad[1]
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Papegojfåglar Psittaciformes
Familj	Maoripapegojor Strigopidae
Släkte	Strigops Gray, 1845
Art	Kakapo S. habroptila
Vetenskapligt namn
§ Strigops habroptila
Auktor	Gray, 1845
Utbredning
Synonymer
Strigops habroptilus (grammatiskt felaktig)[2] Ugglepapegoja

Kakapo^[3] (Strigops habroptila), ibland kallad ugglepapegoja, är en nattaktiv papegojart med gulgrön fjäderdräkt. Den är endemisk för Nya Zeeland.^[4]

Kakapon känns igen på en distinkt ansiktsrundel av sensoriska, morrhårsliknande fjädrar, en stor grå näbb, korta ben, stora fötter, och vingar och stjärt av relativt kort längd. Den har en kombination av egenskaper som gör den unik. Den är den enda papegojarten som inte kan flyga i egentlig mening, även om den kan glidflyga korta sträckor. Kakapon är också den tyngsta av papegojorna. Kakapon är gräsätare och har en tydlig könsdimorfism i kroppsstorlek samt låg basalomsättning. Hanen deltar inte i omsorgen om ungarna och den är den enda papegojarten som har en polygyn parningslek, där hannen visar upp sig inför många honor (liknande orrspel). Den är också möjligen en av världens mest långlivade fåglar, möjligen uppåt 100 år.^[5]

Dess anatomi är ett typexempel på tendensen för fåglars evolution på havsöar med få predatorer och god tillgång på föda: termodynamisk effektivitet på bekostnad av flygförmåga, reducerade vingmuskler och generellt robust kroppsbyggnad.^[5]

Kakapo är den enda arten i släktet Strigops som tillhör den distinkta ugglefamiljen maoripapegojor (Strigopidae).

Kakapon är akut hotad, med bara 208 kända levande individer,^[6] vilka alla har fått individuella namn.^[7] Kakapons föregångare invandrade till Nya Zeelands öar i förhistorisk tid. I frånvaron av stora rovdjur förlorade den förmågan att flyga. Med den polynesiska och europeiska kolonisationen och införandet av rovdjur som katter, råttor, hermeliner och hundar utplånades nästan alla kakapoer. Ansträngningarna att bevara arten påbörjades på 1890-talet, men var inte särskilt framgångsrika, förrän kakapoåterhämtningsplanen genomfördes på 1980-talet. I november 2005 hölls kakapoer på fyra rovdjursfria öar, Maud Island, Chalky Island (Te Kakahu), Codfish Island (Whenua Hou) och Anchor Island, där de hålls under noggrann uppsikt.^[5] På två stora öar i fjordlandet, Resolution Island och Secretary Island, har storskaliga åtgärder för ekologisk restaurering genomförts för att bereda självförsörjande ekosystem med lämpliga habitat för kakapo.

Bevarandet av kakapon har gjort arten välkänd. Många böcker och dokumentärer som beskriver kakapons situation har producerats på senare tid. Två av de mest betydelsefulla dokumentärerna, som båda gjordes av NHNZ, är Kakapo - Night Parrot (1982) och To Save the Kakapo (1997). BBC:s enhet för naturhistoria har också tagit upp kakapon, exempelvis i ett inslag med Sir David Attenborough i Fåglarnas liv. Den var också ett av de akut hotade djur som Douglas Adams och Mark Carwardine gav sig ut för att hitta för radioserien och boken Sista chansen.

Kakapo, vilket betyder "natt-papegoja" på maori, har liksom många andra fågelarter, historiskt varit viktig för maorierna, Nya Zeelands ursprungsbefolkning, och förekommer i många traditionella legender och folktro.