Koine | |
Koinē | |
ἡ κοινὴ διάλεκτος (hē koinēʹ diaʹlektos) | |
Region | Mellersta östern under hellenismen |
---|---|
Status | utdött |
Utdött | talades 300 f.Kr.–300 e.Kr. |
Språkfamilj | indo-europeiska
|
grekiska alfabetet | |
Språkkoder | |
ISO 639‐2 | grc |
ISO 639‐3 | grc |
Områden med en grekisktalande majoritet (mörkblå) eller betydande minoritet (ljusblå) under hellenismens tid. |
Koine (efter grekiska ἡ κοινὴ διάλεκτος, hē koinēʹ diaʹlektos, 'det gemensamma samtalsspråket'[1]), var det forngrekiska högspråket efter Alexander den stores tid. Det utvecklades till en grekisk standardform, som kom att användas som ett lingua franca främst i skrift bland de breda folklagren under hellenistisk tid i Främre Orienten och medelhavsområdet. De nytestamentliga böckerna är författade på koine (då ibland omnämnd som bibelgrekiska[2]).[1]