Kontrabas | |
---|---|
Typ | Stråkinstrument |
Familj | Gambafamiljen |
Stämning | C en oktav ner |
Strängar | kontra-E, kontra-A, D, G |
Omfång | kontra-E – ca g¹ |
Spelsätt | knäpp/pizzicato, stråk/arco, flageolett, tremolo, vibrato, sul ponticello |
Klav | |
Del av | Symfoniorkester, jazztrio, storband, stråkorkester m. fl. |
Förekommer i | Romantik, modernism, jazz, rock, pop, blues (ofta som continuo i barockmusik och wienklassisk musik) |
Kontrabas (italienska: contrabasso) är ett stort stråkinstrument i basläge, som regel med fyra strängar. Det kallas ibland basfiol,[a] ståbas eller, i synnerhet inom jazzen, akustisk bas. Den kan knäppas med fingrarna eller spelas med stråke. Kontrabasen är vanligen 1,8–2 meter hög.[1] En kontrabas kan emellertid också ha fem strängar, då stäms den femte strängen i ännu lägre kontra-C eller subkontra-B (H).[2]
Kontrabasen är det djupast ljudande stråkinstrumentet. Den har vanligen fyra strängar som är stämda i kvarter, till skillnad från violininstrumentfamiljens tre instrument cellon, violan och violinen som alla är stämda i kvinter. Strängarna är, från den lägsta till den högsta, E1, A1, D och G.[3] I notskrift noteras kontrabasens stämma i basklav upptransponerat en oktav (det vill säga tonerna klingar en oktav under de noterade tonerna).
Referensfel: <ref>
-taggar finns för en grupp vid namn "not", men ingen motsvarande <references group="not"/>
-tagg hittades
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet nekontrabas