Luigi Federico Menabrea

Luigi Federico Menabrea
Född	Louis-Frédéric Ménabréa 4 september 1809[1][2][3] Chambéry[4]
Död	25 maj 1896[5][6] ​eller ​24 maj 1896[4] Saint-Cassin[4], Frankrike
Medborgare i	Kungariket Italien och Kungariket Sardinien
Utbildad vid	Universitetet i Turin
Sysselsättning	Matematiker, professor, datavetare, diplomat, politiker[7], ingenjör
Befattning
Senator i Kungariket Sardinien Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien första legislatur (1848–1848)[8] Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien andra legislatur (1849–1849)[8] Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien tredje legislatur (1849–1849)[8] Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien fjärde legislatur (1849–1853)[8] Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien femte legislatur (1853–1857)[8] Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien sjätte legislatur (1857–1860)[8] Kungariket Italiens marinminister (1861–1862) Kungariket Italiens minister för offentliga arbeten (1862–1864) Kungariket Italiens marinminister (1863–1863) Kungariket Italiens premiärminister (1867–1869) Kungariket Italiens marinminister (1867–1867) Kungariket Italiens utrikesminister (1867–1869) Italiens ambassadör i Storbritannien (1876–1882)[9] Italiens ambassadör (1882–1891)
Politiskt parti
Historiska högern
Utmärkelser
Riddare av Hederslegionen (1851) Officer av Savojens militärorden (1856) Kommendör av Hederslegionen (1860) Kommendör av Savojens militärorden (1860) Storofficer av Savojens militärorden (1860) Riddare med storkors av Savojens militärorden (1861) Stora ordensbandet av Nichan Iftikhar (1867) Storkors av Hederslegionen (1892) Frälsarens orden Kommendör av Toskanska Sankt Josefsorden Storkors av Sankt Stefansorden Dannebrogorden
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Luigi Federico Menabrea, greve, sedermera markis de Valdora, född 4 september 1809 i Chambéry, död där 24 maj 1896, var en italiensk militär, statsman och matematiker.

Menabrea tjänstgjorde som löjtnant i sardinska ingenjörskåren, tills han av regeringen kallades till professor i mekanik och konstruktionslära vid militärakademien, artilleriets tillämpningsskola och universitetet i Turin. Under sin professorstid utgav han bland annat Études sur la serie de Lagrange (1844–47). År 1848 befordrades han till kapten, invaldes i parlamentet och sändes på diplomatiskt uppdrag till Modena och Parma för att förmå dessa stater att ansluta sig till Sardinien. Han tjänstgjorde under de följande åren i krigs- och utrikesministerierna samt utnämndes vid krigsutbrottet 1859 till generalmajor och chef för ingenjörtrupperna. Han ledde belägringen av Peschiera del Garda samt deltog i slagen vid Palestro och Solferino.

Kung Viktor Emanuel II utnämnde honom 1860 till senator och greve samt anförtrodde åt honom ledningen av befästningsarbetena vid Bologna, Piacenza och Pavia. Som generallöjtnant ledde han de militära operationerna vid Ancona och Capua samt belägringen av Gaeta, blev efter nämnda fästnings fall 1861 president i den militära ingenjörskommittén och inträdde samma år i Bettino Ricasolis ministär som marinminister. Under sin ministertid (från juni 1861 till mars 1862) sysselsatte han sig främst med byggandet av arsenalerna i La Spezia. Han var 1866 Italiens fullmäktig vid undertecknandet av freden i Prag och trädde i oktober 1867 efter Urbano Rattazzi i spetsen för regeringen, i vilken han själv övertog utrikesportföljen samt avvecklade den konflikt med Frankrike, som Giuseppe Garibaldis misslyckade anfall mot Kyrkostaten framkallat. Före det vatikanska mötet protesterade Menabrea på förhand mot alla emot italienska institutioner riktade åtgärder från mötets sida, och han fråntog 1869 eleverna vid prästseminarierna den befrielse från värnplikt de dittills åtnjutit. Menabreas ministär avgick i december 1869 efter nederlag vid allmänna valen samma år. Han var italienskt sändebud i London 1876–82 och i Paris 1882–92 samt upphöjdes 1875 till markis. Han var även ledamot av svenska Krigsvetenskapsakademien (1862) och Vetenskapsakademien (1871) samt av Institut de France (1887).