Lyndon B. Johnson

Lyndon B. Johnson


Tid i befattningen
22 november 1963–20 januari 1969
Vicepresident Ingen (1963–1965)
Hubert Humphrey (1965–1969)
Företrädare John F. Kennedy
Efterträdare Richard Nixon

Tid i befattningen
20 januari 1961–22 november 1963
President John F. Kennedy
Företrädare Richard Nixon
Efterträdare Hubert Humphrey

Tid i befattningen
3 januari 1955–3 januari 1961
Ställföreträdare Earle Clements
Mike Mansfield
Företrädare William F. Knowland
Efterträdare Mike Mansfield

Tid i befattningen
3 januari 1953–3 januari 1955
Ställföreträdare Earle Clements
Företrädare Styles Bridges
Efterträdare William F. Knowland

Tid i befattningen
3 januari 1951–3 januari 1953
Företrädare Francis J. Myers
Efterträdare Leverett Saltonstall

Amerikansk senator från Texas
Tid i befattningen
3 januari 1949–3 januari 1961
Företrädare W. Lee O'Daniel
Efterträdare William A. Blakley

Medlem av USA:s representanthus från Texas' 10:e distrikt
Tid i befattningen
10 april 1937–3 januari 1949
Företrädare James P. Buchanan
Efterträdare Homer Thornberry

Född Lyndon Baines Johnson
27 augusti 1908
Stonewall, Gillespie County, Texas, USA
Död 22 januari 1973 (64 år)
Nära Stonewall, Texas, USA
Gravplats Johnson Family Cemetery
Nationalitet USA Amerikan
Politiskt parti Demokraterna
Alma mater Southwest Texas State Teachers College
Yrke Lärare
Religion Kristi Lärjungar
Maka Lady Bird Taylor (1934–hans död 1973)
Barn Lynda
Luci
Namnteckning Lyndon B. Johnsons namnteckning
Militärtjänst
Försvarsgren USA:s flotta
Tjänstetid 1941–1942
Grad Lieutenant commander
Slag/Krig Andra världskriget
Slaget om Salamaua–Lae
Utmärkelser Silver Star
Frihetsmedaljen (postumt; 1980)

Lyndon Baines Johnson, ofta kallad LBJ, född 27 augusti 1908 i Stonewall i Texas, död 22 januari 1973 nära Stonewall i Texas, var USA:s 36:e president åren 1963 till 1969, en befattning han tillträdde efter att han tjänstgjort som USA:s 37:e vicepresident under åren 1961 till 1963. Han är en av endast fyra personer[1] som tjänstgjort i alla fyra valda federala ämbeten i USA: representanthusledamot, senator, vicepresident och president.[2]

Johnson, en sydstatsdemokrat, tjänstgjorde som representanthusledamot från Texas 1937–1949 och som senator 1949–1961, varav sex år som senatens majoritetsledare, två som senatens minoritetsledare och två som senatens majoritetsinpiskare. Efter en misslyckad kampanj för den demokratiska utnämningen 1960 tillfrågades Johnson av John F. Kennedy om att vara dennes vicepresidentkandidat för presidentvalet 1960.

Johnson övertog presidentposten efter mordet på John F. Kennedy den 22 november 1963, avslutade Kennedys ämbetsperiod och valdes till president på egna meriter efter att med bred marginal ha besegrat Barry Goldwater i presidentvalet 1964. Johnson hade starkt stöd från Demokratiska partiet och som president var han ansvarig för utformningen av ”Great Society”-lagstiftning som inkluderade lagar som upprätthöll medborgerliga rättigheter, Public Broadcasting, Medicare, Medicaid, miljöskydd, stöd till utbildning och hans ”krig mot fattigdom”. Han var känd för sin dominerande personlighet och sin s.k. ”Johnson treatment”, hans metod för att tvinga mäktiga politiker att främja vissa lagförslag.

Johnson eskalerade den amerikanska inblandningen i Vietnamkriget, från 16 000 amerikanska rådgivare/soldater 1963 till 550 000 stridande trupper i början av 1968, då amerikanska dödsoffer skjutit i höjden och fredsprocessen kört fast. Medverkan i kriget stimulerade en stor antikrigsrörelse baserad särskilt på universitetscampus i USA och utomlands. Sommarupplopp bröt ut i de flesta större städer efter 1965 och kriminaliteten sköt i höjden, och hans motståndare började höja politiska krav på ”lag och ordning”. Det demokratiska partiet delades i flera stridande fraktioner och efter att Johnson lyckats dåligt i primärvalet 1968 i New Hampshire avslutade han sin kampanj för omval. Vicepresidenten Hubert Humphrey valdes som ersättare som presidentkandidat. Hubert Humphrey förlorade presidentvalet mot republikanen Richard Nixon. Historiker hävdar att Lyndon Johnson markerade toppen av den moderna liberalismen i USA efter New Deal-eran. Johnsons insatser har blivit positivt värderade av några historiker på grund av hans inrikespolitik.[3][4]

  1. ^ De övriga tre personer som tjänstgjorde i alla fyra valda ämbeten var John Tyler, Andrew Johnson och Richard Nixon.
  2. ^ Foley, Thomas (25 januari 1973). ”Thousands in Washington Brave Cold to Say Goodbye to Johnson” (på engelska). The Los Angeles Times: s. A1. 
  3. ^ Dallek, Robert. ”Presidency: How Do Historians Evaluate the Administration of Lyndon Johnson?” (på engelska). Hnn.us. http://hnn.us/articles/439.html. Läst 17 juni 2010. 
  4. ^ ”Survey of Presidential Leadership — Lyndon Johnson” (på engelska). C-SPAN. Arkiverad från originalet den 9 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110209101510/http://legacy.c-span.org/PresidentialSurvey/president/Lyndon_Johnson.aspx. Läst 17 juni 2010. 

Developed by StudentB