Lyndon B. Johnson | |
Tid i befattningen 22 november 1963–20 januari 1969 | |
Vicepresident | Ingen (1963–1965) Hubert Humphrey (1965–1969) |
---|---|
Företrädare | John F. Kennedy |
Efterträdare | Richard Nixon |
Tid i befattningen 20 januari 1961–22 november 1963 | |
President | John F. Kennedy |
Företrädare | Richard Nixon |
Efterträdare | Hubert Humphrey |
Tid i befattningen 3 januari 1955–3 januari 1961 | |
Ställföreträdare | Earle Clements Mike Mansfield |
Företrädare | William F. Knowland |
Efterträdare | Mike Mansfield |
Tid i befattningen 3 januari 1953–3 januari 1955 | |
Ställföreträdare | Earle Clements |
Företrädare | Styles Bridges |
Efterträdare | William F. Knowland |
Tid i befattningen 3 januari 1951–3 januari 1953 | |
Företrädare | Francis J. Myers |
Efterträdare | Leverett Saltonstall |
Amerikansk senator från Texas
| |
Tid i befattningen 3 januari 1949–3 januari 1961 | |
Företrädare | W. Lee O'Daniel |
Efterträdare | William A. Blakley |
Medlem av USA:s representanthus från Texas' 10:e distrikt
| |
Tid i befattningen 10 april 1937–3 januari 1949 | |
Företrädare | James P. Buchanan |
Efterträdare | Homer Thornberry |
Född | Lyndon Baines Johnson 27 augusti 1908 Stonewall, Gillespie County, Texas, USA |
Död | 22 januari 1973 (64 år) Nära Stonewall, Texas, USA |
Gravplats | Johnson Family Cemetery |
Nationalitet | Amerikan |
Politiskt parti | Demokraterna |
Alma mater | Southwest Texas State Teachers College |
Yrke | Lärare |
Religion | Kristi Lärjungar |
Maka | Lady Bird Taylor (1934–hans död 1973) |
Barn | Lynda Luci |
Namnteckning | |
Militärtjänst | |
Försvarsgren | USA:s flotta |
Tjänstetid | 1941–1942 |
Grad | Lieutenant commander |
Slag/Krig | Andra världskriget Slaget om Salamaua–Lae |
Utmärkelser | Silver Star Frihetsmedaljen (postumt; 1980) |
Lyndon Baines Johnson, ofta kallad LBJ, född 27 augusti 1908 i Stonewall i Texas, död 22 januari 1973 nära Stonewall i Texas, var USA:s 36:e president åren 1963 till 1969, en befattning han tillträdde efter att han tjänstgjort som USA:s 37:e vicepresident under åren 1961 till 1963. Han är en av endast fyra personer[1] som tjänstgjort i alla fyra valda federala ämbeten i USA: representanthusledamot, senator, vicepresident och president.[2]
Johnson, en sydstatsdemokrat, tjänstgjorde som representanthusledamot från Texas 1937–1949 och som senator 1949–1961, varav sex år som senatens majoritetsledare, två som senatens minoritetsledare och två som senatens majoritetsinpiskare. Efter en misslyckad kampanj för den demokratiska utnämningen 1960 tillfrågades Johnson av John F. Kennedy om att vara dennes vicepresidentkandidat för presidentvalet 1960.
Johnson övertog presidentposten efter mordet på John F. Kennedy den 22 november 1963, avslutade Kennedys ämbetsperiod och valdes till president på egna meriter efter att med bred marginal ha besegrat Barry Goldwater i presidentvalet 1964. Johnson hade starkt stöd från Demokratiska partiet och som president var han ansvarig för utformningen av ”Great Society”-lagstiftning som inkluderade lagar som upprätthöll medborgerliga rättigheter, Public Broadcasting, Medicare, Medicaid, miljöskydd, stöd till utbildning och hans ”krig mot fattigdom”. Han var känd för sin dominerande personlighet och sin s.k. ”Johnson treatment”, hans metod för att tvinga mäktiga politiker att främja vissa lagförslag.
Johnson eskalerade den amerikanska inblandningen i Vietnamkriget, från 16 000 amerikanska rådgivare/soldater 1963 till 550 000 stridande trupper i början av 1968, då amerikanska dödsoffer skjutit i höjden och fredsprocessen kört fast. Medverkan i kriget stimulerade en stor antikrigsrörelse baserad särskilt på universitetscampus i USA och utomlands. Sommarupplopp bröt ut i de flesta större städer efter 1965 och kriminaliteten sköt i höjden, och hans motståndare började höja politiska krav på ”lag och ordning”. Det demokratiska partiet delades i flera stridande fraktioner och efter att Johnson lyckats dåligt i primärvalet 1968 i New Hampshire avslutade han sin kampanj för omval. Vicepresidenten Hubert Humphrey valdes som ersättare som presidentkandidat. Hubert Humphrey förlorade presidentvalet mot republikanen Richard Nixon. Historiker hävdar att Lyndon Johnson markerade toppen av den moderna liberalismen i USA efter New Deal-eran. Johnsons insatser har blivit positivt värderade av några historiker på grund av hans inrikespolitik.[3][4]