Nordatlantiska fördragsorganisationen North Atlantic Treaty Organization Organisation du traité de l’Atlantique nord | |
Medlemsstater i blå färg | |
Förkortning | NATO (engelska) OTAN (franska) |
---|---|
Motto | Animus in consulendo liber[2] |
Bildad | 4 april 1949 |
Grundare | USA, Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien. |
Tidigare namn | Washingtonavtalet |
Typ | Militärallians |
Juridisk status | Aktiv |
Säte | Bryssel, Belgien [3] |
Position | 50°52′45″N 4°25′30″Ö / 50.87917°N 4.42500°Ö |
Medlemmar | |
Officiella språk | Engelska Franska[4] |
Generalsekreterare | Mark Rutte |
Militärkommitténs ordförande | Amiral Rob Bauer, Nederländernas kungliga flotta |
Supreme Allied Commander Europe (SACEUR) | General Tod D. Wolters, USA:s flygvapen |
Supreme Allied Commander Transformation | Général Philippe Lavigne, Frankrikes flyg- och rymdvapen |
Huvudorgan | Nordatlantiska rådet |
Budget | EUR 3,8 miljarder (2024)[5] |
Personal | 7 800 |
Webbplats | nato.int |
Nordatlantiska fördragsorganisationen[6] (förkortat Nato efter det engelska namnet North Atlantic Treaty Organization), även känd som Atlantpakten[7] eller Atlantpaktsorganisationen,[8] är en mellanstatlig militär allians mellan 32 stater i Europa och Nordamerika.[9][10] Natos syfte är att arbeta för och säkerställa fred och säkerhet i medlemsstaterna.[11]
Samarbetet regleras genom nordatlantiska fördraget som undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949.[12] Den viktigaste beståndsdelen i samarbetet är den kollektiva försvarsklausulen i artikel 5 i fördraget, som föreskriver att ett väpnat angrepp på någon av medlemsstaterna i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla och att en attackerad medlemsstat följaktligen ska bistås av övriga medlemmar.[13]
Ursprungligen var Nato främst en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget, som inleddes i juni 1950, byggdes en militär struktur upp. Natos förste generalsekreterare Hastings Ismay yttrade att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.[14] Under kalla kriget rådde periodvis tvivel angående styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel angående trovärdigheten rörande Natos försvar gentemot en eventuell sovjetisk invasion. Dessa tvivel ledde bland annat till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen. Efter Berlinmurens fall 1989 uppstod vänligare relationer mellan Nato och tidigare potentiella fiender i öst, inklusive en tillfällig förbättring av relationen med Ryssland.[15] I mars 1999 respektive mars 2004 välkomnades totalt tio nya medlemmar, varav tre hade varit en del av Sovjetunionen och ytterligare sex hade varit en del av Warszawapakten.[16][17]
Den 1 oktober 2024 tog Mark Rutte över rollen som generalsekreterare efter Jens Stoltenberg.[18]
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Officiellt namn
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Atlantpakten
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet artikel 42
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet nato.int member countries
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet swedenabroad.se
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet europaportalen.se