Som naturande betecknas i vissa trossystem och konkreta upplevelseberättelser ett finmateriellt[förtydliga] väsen (naturväsen) som står i förbindelse med en viss plats i naturen. Denna plats kan vara en växt, en flod eller en klippa. Naturandar förekommer i mytologin och i gamla traditioner. I allmänhet har naturandar varken människo- eller djurkaraktär, men de antar inte heller nödvändigtvis en okroppslig gestalt. De bildar en undergrupp inom andetron (animism), avgränsade från de dödas andar (förfäderkult) och husandarna. Till skillnad från husandarna, som lever i byggnader, visar naturandarna sig ogärna för människor även om de till sitt yttre eller i sitt beteende ofta beskrivs som människoliknande. Naturandarna tillmäts i allmänhet inte gudomlig rang.
Naturandar skall inte förväxlas med spöken eller gengångare.
Naturandar förekommer inte bara i naturreligioner, utan de finns också i många utvecklade religioner, som till exempel hinduism och tantrism.