Roadracing är en hastighetstävling inom motorcykelsport där man tävlar på asfaltsbanor. Motorcyklarna varierar från specialbyggda prototypmotorcyklar till standardmotorcyklar som går att köpa i handeln. Man tävlar i olika klasser som bland annat beror på storleken på motorcyklarna och hur mycket trimning som tillåts.[1]
Roadracing är ett engelskt ord som översatt till svenska blir vägtävling. Tidigare var det just på vägar dessa tävlingar hölls, men med kraven på säkerhet körs numera dessa tävlingar med motorcyklar på permanenta, specialbyggda, asfaltsbelagda tävlingsbanor med betydligt högre säkerhet än landsvägsbanorna. Roadracing hette från början TT efter Tourist Trophy på Isle of Man som började köras 1907 och fortfarande körs. På 1920-talet började man genomföra Grand Prix-tävlingar i Europa. Från 1924 fick ett Grand Prix status som Europamästerskap. Andra världskriget avbröt abrupt all internationell tävlingsverksamhet.[2][1]
Internationella motorcykelförbundet (FIM) arrangerade säsongen 1949 de första världsmästerskapen i Roadracing. VM bestod då av Grand Prix-klasserna 500cc, 350cc, 250cc, 125cc och sidovagnar. Sedan 1973 ger FIM även världsmästerskapsstatus till klasser utanför Grand Prix-cirkusen. De som är aktuella 2015 är Superbike (VM-status sedan 1988), Supersport (VM-status sedan 1997) och Endurance (VM-status sedan 1980). I Grand Prix Roadracing har klasserna ändrats över åren och är sedan 2012 MotoGP, Moto2 och Moto3, där MotoGP har ersatt 500cc som den mest ansedda klassen.
Det nationella förbundet för Roadracing är Svenska Motorsportförbundet (Svemo). Förbundet samlar alla som vill träna och tävla med motorcykel och snöskoter och försäkrar och utbildar förare, tränare och ledare på nationell och lokal nivå. Svemo skriver också regler och godkänner banor. Tävlingsgrenarna är aquabike, dragracing, enduro, isbana, isracing, minimoto, motocross, offshore, roadracing, rundbana, skotercross, speedway, supermoto, svävare och trial.