Slaget vid Poltava

För filmen, se Slaget vid Poltava (film).
Slaget vid Poltava
Del av stora nordiska kriget
Slaget vid Poltavas slutskede
Slaget vid Poltava
Målning (1727) av Pierre-Denis Martin.
Ägde rum 28 juni 1709 (ss)
27 juni 1709 (gs)
8 juli 1709 (ns)
Plats Poltava, Hetmanatet
(i dagens Ukraina)
Utfall Avgörande rysk seger
Resultat Kapitulationen vid Perevolotjna
Stridande
Sverige Sverige
Kosackhetmanatet
Zaporogiska kosacker
Ryssland Ryssland
Kosackhetmanatet
Kalmucker
Befälhavare och ledare
Sverige Karl XII
Sverige Carl Gustaf Rehnskiöld  (tillfångatagen)
Sverige Adam Ludwig Lewenhaupt
Ivan Mazepa
Kost Gordejenko
Tsarryssland Peter I
Ryssland Boris Sjeremetev
Ryssland Aleksandr Mensjikov
Ivan Skoropadskyj
Styrka
Svenska armén:
24 700 svenska soldater[1]
6 000 irreguljära soldater (kosacker och zaporoger)[1]
34 kanoner[2]

Totalt: ca: 30 700 man[3]


Deltagande i slaget:
17 000 man[1]
4 kanoner[2]


Belägringstrupper:
1 300 man
2 kanoner[4]

Ryska armén:
51 730 ryska soldater[1]
23 000 irreguljära soldater[1]
(kosacker och kalmucker)[1]
103 kanoner

Totalt: ca: 75 000 man[1]


Deltagande i slaget:
42 000 man[1]
103 kanoner


Garnisonen i Poltava:
3 000 man
28 kanoner[5]

Förluster
6 900–9 224 döda[6]
2 800–2 977 tillfångatagna[7][6]
4 635–5 953 döda och sårade[8][9]

Slaget vid Poltava var ett fältslag som utkämpades vid staden Poltava i dagens Ukraina den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska). Det var den största och mest avgörande drabbningen under stora nordiska kriget och stod mellan en svensk armé under befäl av fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I.

Under loppet av sex år i krigets inledande skede hade kung Karl XII och stormaktsriket Sverige besegrat nästan samtliga deltagare i anfallsförbundet mot riket, som inledningsvis bestod av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Det senare under tsar Peter I:s styre var den enda deltagaren som fortfarande var obesegrad. Karl XII valde därför att under hösten 1707 invadera Ryssland och marschera mot Moskva med en stor svensk armé. Fälttåget komplicerades dock av hårda väderförhållanden och av att ryssarna tillämpade den brända jordens taktik och gjorde överraskningsanfall, vilket tvingade Karl XII att avbryta sin marsch mot Moskva och i stället marschera söderut för att med hjälp av zaporizjakosackernas ledare Ivan Mazepa etablera goda vinterkvarter i Lillryssland.

Fram mot våren 1709 inledde Karl XII en mycket kostsam belägring av den befästa staden Poltava på den västra sidan av floden Vorskla. För att undsätta staden korsade Peter I, med en stor rysk armé, floden till den svenska sidan i mitten av juni. Den 17 juni insjuknade Karl XII till följd av en skottskada i foten och överlämnade befälet över den karolinska armén till Carl Gustaf Rehnskiöld. Trots sin skada ville Karl XII inte försumma ett tillfälle att ta upp striden med tsaren och beordrade att armén skulle gå till anfall den 28 juni. På grund av dålig rekognoscering och oordning i befälsföringen under anfallet blev konsekvenserna att omkring en tredjedel av den svenska huvudstyrkan förlorades före den avgörande drabbningen mot den ryska huvudstyrkan. Den svenska huvudstyrkan förintades och Karl XII retirerade med resten av sin armé söderut till floden Dnepr som kungen, Mazepa samt ett par tusen svenskar och kosacker korsade för att undkomma ryssarna och etablera sig i Osmanska riket. Resten av den karolinska armén tvingades att kapitulera inför den ryska övermakten vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709.

Slaget vid Poltava, liksom den påföljande kapitulationen, slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev den största militära katastrofen i Sveriges historia. Det markerade en vändpunkt i krigets fortsättning till förmån för anfallsförbundet mot Sverige, vilket till följd av slaget återuppväcktes och med förnyad kraft anföll det försvagade svenska riket på flera fronter. Slaget kom därmed att symbolisera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, en position som efter kriget övertogs av kejsardömet Ryssland. Slaget är därför av avgörande betydelse i såväl Sveriges som Rysslands och Ukrainas historia.

  1. ^ [a b c d e f g h] Moltusov 2010, s. 93.
  2. ^ [a b] Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Englund 299
  3. ^ Wolke 2003, s. 297.
  4. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet From 304
  5. ^ Moltusov 2010, s. 52.
  6. ^ [a b] Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Wennerholm 79
  7. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Kuvaja 192
  8. ^ Wolke 2003, s. 303.
  9. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Gordon 302

Developed by StudentB