Tillmakning

Tillmakning i underjordisk tenngruva (Balthasar Rössler, 1700).

Tillmakning[1][2], makning[2], eldsättning eller bränning[3] är den gamla malmbrytningsmetoden där man hettade upp berget med eld så att det bildades sprickor vilka underlättade brytning av berget med spett och andra verktyg.[4] Lättbrutet berg kunde visserligen ibland brytas direkt med så kallad kallkilning, men annars måste berget påverkas av värme från tillmakningseldar innan brytning var möjlig. Tillmakningsmetoden ger ortens eller bergrummets väggar och tak en karakteristisk mjukt välvd form. Tillmakning är den vanligaste benämningen på denna brytningsteknik, men de andra termerna ovan har också använts. Metoden var länge den förhärskande gruvbrytningstekniken. Från slutet av 1600-talet började krutet komma till användning, men dess introduktion gick inte så fort och tillmakning utfasades inte helt som brytmetod förrän under andra hälften av 1800-talet då nyare, modernare sprängmedel hade tagit över.[5] Det största gruvhålet i Sverige skapat med tillmakningsmetoden finns i Dannemora gruva, utanför Österbybruk i Norduppland[källa behövs].

  1. ^ Tillmakning Arkiverad 20 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.. Rinman, Sven (1788-89). Bergwerkslexicon. Stockholm: Johan. A. Carlbohm 
  2. ^ [a b] Holmkvist, Erik (1941). Bergslagens gruvspråk. Uppsala: Lundequistska bokhandeln 
  3. ^ Wetterdal, G.L.; Populär lärobok i grufbrytning, Falun 1878, s. 161
  4. ^ Grufbrytning i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  5. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet NE

Developed by StudentB