Tor

För andra betydelser, se Tor (olika betydelser).

Tor (runsvenska: ᚦᚢᚱ, Þōr, fornvästnordiska: Þórr, fornhögtyska: Donar, anglosaxiska: Þunor) är en fornnordisk och forngermansk åskgud som dyrkades av germaner i norra Europa.

I den nordiska mytologin är han son till ”allfadern” Oden och asynjan Jord, tillhörande asarnas släkte (fornnordiska: æsir), och näst Oden främst av dessa och starkast av alla gudar och människor.^[1] Hans kännetecken är hans kortskaftade stridshammare Mjölner, vilken han kan kasta så den alltid träffar sig mål och alltid söker sig tillbaka till kastarens hand. Med denna rider han runt ovan moln i sin stridsvagn dragen av hans två bockar, Tandgnissle och Tandglese, och strider mot det onda i form av jättar, varvid hammarens slag bildar åskan, vilket ursprungligen betyder as-åk, hänvisandes Tor. I myten berättas hur Tors bockar slaktas var kväll och äts upp av asagudarna, för att på morgonen åter väckas till livet, då Tor med hammaren Mjölner viger deras skelett. Därtill är det är förbjudet att skada bockarnas ben, då det står utanför hammarens makt att laga dessa, men guden Loke lurade en annan gud, Tjalve, att knäcka ett ben för att komma åt benmärgen, varför en av bockarna haltar.

Bland nordmännen i fornnordiska Skandinavien var Tor en beskyddare av mänskligheten och en av de absolut viktigaste och populäraste gudarna. Hans namn återfinns i flertalet platsnamn, mansnamn och kvinnonamn, och hans hammare var en vanlig symbol för asatron analogt till det kristna korset mot slutet av vikingatiden, som symbol sedermera kallat torshammare. Hans bockar kan även ha stått som grund för julbocken.