Transponerande instrument

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Flera träblåsinstrument och bleckblåsinstrument är transponerande. Ett exempel är den vanligaste klarinettsorten, klarinett i B♭ (traditionellt uttalad B, idag ofta Bess). Tonen B♭ är en helton lägre än tonen C, som man utgår från. Detta medför att alla toner som tas på instrumentet klingar en helton lägre än den ton som den spelande tar greppet för. Klarinettistens grepp för tonen C ger följaktligen den klingande tonen Bess, greppet för Bess ger tonen Ass, ytterligare en helton lägre, och så vidare. Detta innebär att de noter som skrivs för instrumentet måste transponeras – det vill säga byta tonart och tonhöjder – för att instrumentet ska klinga i den tonhöjd som avses och/eller för att instrumenten i en ensemble ska klinga rätt tillsammans. Man brukar säga att bessklarinetten är stämd i B♭.

Varför ändrar man då inte tonnamnen på de transponerande instrumenten så att man slipper transponera noterna? Skälen är praktiska: eftersom det till exempel finns klarinetter i sex olika stämningar kan en klarinettist spela på alla dessa utan att behöva tänka om, eftersom samma noterade toner spelas med samma grepp.

Ett C-instrument (C-stämt instrument) är inte transponerande eftersom greppet för C i dessa fall också ger ett klingande C. Begreppet används om det finns transponerande varianter av samma instrument, exempelvis trumpet i C till skillnad från den vanligare trumpeten i B♭.

På ett C-instrument stämmes vanligen normaltonen a¹ till 440 hertz. Normaltonen motsvarar tonen B på ett B♭-instrument, och tonen F♯ på ett E♭-instrument.