Runor

Runor är skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och brukades av germaner.^[1] Runorna ordnas i runrader uppkallade efter de sex första runornas ordningsföljd: äldre futhark (ᚠᚢᚦᚨᚱᚲ, fuþark), anglofrisisk futhorc (ᚠᚢᚦᚩᚱᚳ, fuþorc) och yngre futhark (ᚠᚢᚦᚬᚱᚴ, fuþąrk), vilket i svenskan homologerats till ordet futhark (jämför alfabet) för att beskriva dessa runuppsättningar i allmänhet. De äldsta runfynden härrör från det sena 100-talet e.Kr. Flera olika runrader användes för olika språk, och vissa runtecken införlivades även i varianter av det latinska alfabetet, vilket allteftersom (i Norden på 1000–1200-talet) ersatte runorna, även om spridda bruk av dessa länge levde kvar på sina håll – i Dalarna skrevs det exempelvis runor ända in på 1800-talet. Runorna fick också en renässans på 1600-talet genom bland annat Johannes Bureus som tryckte en lärobok med runor för svenskt skolbruk.

Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden – några också i Finland, nära den svenskspråkiga byn Vörå i Österbotten – som utanför, men än så länge med undantag för dalruneinskrifterna, samlas i Samnordisk runtextdatabas. Runfynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland och Ryssland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar. Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen. Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar, men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor.

Runliknande skrivtecken har använts bland de uraliska folken, men med undantag för ungerska runor (székely rovásírás) brukar dessa inte kallas för eller klassas som runor.